-
1 ἀν-άπτω
ἀν-άπτω, 1) anheften, an etwas befestigen, πείρατ' ἀνήφϑω ἔκ τινος, sollen angebunden werden an etwas, Od. 12, 51; vgl. Ap. Rh. 2, 160; auch im med.; so Eur. Med. 748; πρός τι, Herc. f. 1011; ἀγάλματα, ὑφάσματά τε χρυσόν τε, aufstellen in Göttertempeln, weihen, Od. 3, 274; μῶμον 2, 86, einen Tadel, Schandfleck anhängen; so αἶσχός τινι Agath. 3 (V, 302); übh. beilegen, zuschreiben, αἷμα εἴς τινα, den Mord ihm anrechnen, Eur. Andr. 1197; χάριν τινί Plut. Ant. 46; τὴν αἰτίαν τῆς πόλεως ἐς τὸν Πύϑιον ἀνῆψε Lyc. 6, u. öfter (vgl. τί νύ τοι τόσα κήδε' ἀνῆπται Ap. Rh. 2, 245) – Med., sich anhängen, τινός, an etwas, πέπλων Eur. Herc. Fur. 629 u. Sp.; eigthümt. Dinarch. 1, 36 ἐπιστολὴν ἐκ τῶν δακτύλων ἀναψάμενος, wozu Bekk. Aesch. 3, 164 vgl., einen Brief nur zur Schau in den Händen haltend; an sich anknüpfen, ναῦς, eroberte Schiffe mit sich fortführen, Diod. Sic. 13, 19. 14, 60; Plut. Cam. 8; – χάριν τινί, Jemandem danken, Ap. Rh. 2, 114; – aber χάριτας εἴς τινα, Einem Gunst zu Theil werden lassen, Eur. Phoen. 572; κῆδός τινι, Verwandtschaft mit Einem knüpfen, Troad. 845; – anziehen, στέρνοις νεβρίδα Agath. 31 (VI, 172); übertr., οὐδ' ἔτι τάρβος ἀνάψομαι, ich werde keine Furcht mehr haben, Ap. Rh. 2, 643. – 2) anzünden, φῶς Plat. Tim. 39 b; Eur. πῦρ ϑεοῖς Or. 1137 u. πυρὶ δόμους 1594; übertr., μείζονι ϑυμῷ Med. 107, u. öfter Sp., auch von Fieberanfällen; – παστὰς λαμπάδι ἀνήπτετο, wurde erleuchtet, Thall. (VII, 188).
-
2 ἡδονή
ἡδονή, ἡ (ἥδομαι, ἡδύς), Freude, Vergnügen, Luft, bes. sinnlich angenehme Empfindung; μηδ' αἶσχος ἡμῖν, ἡδονὴν δ' ἐχϑροῖς πράξωμεν Aesch. Suppl. 986; μὴ τὰς φρένας γ' ὑφ' ἡδονῆς γυναικὸς οὕνεκ' ἐκβάλῃς Soph. Ant. 649; ἡδοναῖς ἄμοχϑον ἐξαίρει βίον Tr. 146; φέρω γὰρ ' ἡδονάς, das, worüber du dich freuen kannst, El. 861; κἀμοὶ πρόςδοτέ τι τῆς ἡδονῆς Eur. Hel. 707; Ar. läßt Nubb. 1072 auf ἡδονῶν ϑ' ὅσων μέλλεις ἀποστερεῖσϑαι folgen παίδων, γυναικῶν, κοττάβων, ὄψων, πότων, καχασμῶν; Her. ἡδονῇ ἰδέσϑαι οὐδὲν τούτου μᾶλλόν ἐστι ἀξιαπήγητον, 2, 137; ἀκοῆς ἡδ. Thue. 3, 38, wie ἡδ. λόγων 3, 40, von Schol. κολακεία erkl.; ὑφ' ἡδονῆς, vor Lust, ἐνϑουσιᾷ Plat. Phil. 15 e; Ggstz λύπη, Prot. 351 e ff. u. sonst; ἐπὶ τοῖς τῶν φίλων κακοῖς Phil. 50 a (vgl. ἡ ἐπὶ ταῖς λοιδορίαις ἡδ. Dem. 18, 138); αἱ κατὰ τὸ σῶμα ἡδοναί Rep. I, 328 d (wofür Arist. Eth. 7, 8 αἱ σωματικαὶ ἡδ. sagt, Xen. Hell. 6, 1, 4 αἱ περὶ τὸ σῶμα ἡδ.); ἡ ἀπὸ τοῦ εἰδέναι ἡδονή IX, 582 b; τῶν περὶ πότους καὶ ἀφροδίσια καὶ περὶ ἐδωδὰς ἡδονῶν III, 389 e; τὰς ἐν τῆ νεότητι ἡδονὰς ποϑοῦντες I, 329 a; – ἐν ἡδονῇ μοί ἐστι, es gereicht mir zum Vergnügen, ich habe es gern, Eur. I. T. 494; Her. 4, 139; εἴτε κόσμον εἴτε Ὄλυμπον ἐν ἡδονῇ τῳ λέγειν, mag es Einer nun so oder so nennen wollen, Plat. Epin. 977 b. Aehnlich ἐν ἡδονῇ ἔχειν u. ἡδονὴν ἔχειν ἔν τινι, Thuc. 4, 108. – Adverbial, καϑ' ἡδονήν, angenehm, οὔτ' ἐμοὶ λέγειν καϑ' ἡδονήν, σοί τ' ἄλγος Aesch. Prom. 261; vgl. Soph. El. 1495 Tr. 196; καϑ' ἡδ. δρᾶν, nach Behagen, Thuc. 2, 37. 65; οὐκ ἐρῶ τὰ καϑ' ἡδ. ἐκείνοις, ἀλλ' ἃ νομίζω ξύμφορα σοὶ εἶναι Arr. An. 5, 27, 3; ᾡ μὴ καϑ' ἡδονήν ἐστι νικᾷν Πομπήϊον Plut. Pomp. 62, öfter. Eben so πρὸς ἡδονήν, χροιὰν τίνα ἔχοντ' ἂν εἴη δαίμοσιν πρὸς ἡδονἠν Aesch. Prom. 492; πρὸς ἡδ. λέγω τάδε Soph. El. 909; πρὸς ἡδ. φίλοις σοί τ' ἂν γένοιτο τάδε, dir zur Freude, Eur. I. A. 1022; vgl. ἅπαντες πρὸς ἡδ. ζητοῠντες, tadelnd neben ἐῤῥᾳϑυμηκότες, nur so weit es Freude macht, Dem. 1, 15; πρὸς ἡδονήν τι λέγειν Thuc. 2, 65; πρὸς ἡδονὴν καὶ χάριν λεγόμενα Isocr. 15, 271, Einem nach dem Munde reden, wie er's gern hört; Her. 7, 101 κότερα ἀληϑηΐῃ χρήσομαι πρὸς σὲ ἢ ἡδονῇ; D. Hal. auch im plur., μὴ καϑ' ἡδονὰς τὰς ὑμετέρας λέγω 11, 9, vgl. 7, 24; – τοῖσι ἐςελϑεῖν ἡδονήν, εἰ, es kam sie die Lust an, Her. 1, 24. Vgl. ἦδος.
-
3 αἰσχρός
αἰσχρός, ά, όν (in var. senses from ‘ugly’ in an external sense to ‘base’ as in moral deformity Hom.+; also αἰσχρότερα Ar. 11, 7; αἴσχιστον Just., A II, 7, 3; αἰσχρῶς Just., A I, 27, 1; D. 90, 1. A term esp. significant in honor-shame oriented society; gener. in ref. to that which fails to meet expected moral and cultural standards [opp. καλός]) pert. to being socially or morally unacceptable, shameful, base αἰσχρόν κέρδος dishonest gain Tit 1:11 (Theognis 466; Polyb. 6, 46, 3; s. αἰσχροκερδής,-ῶς). ῥῆμα (PFlor 309, 4) Hv 1, 1, 7. Neut. in the expr. αἰσχρόν ἐστί τινι w. inf. foll. it is disgraceful for someone (cp. 4 Macc 16:17; Jdth 12:12): for a woman to cut her hair 1 Cor 11:6; to speak in a meeting 14:35. Without the person Eph 5:12. Also the pl. αἰσχρά (sc. ἐστιν) 1 Cl 47:6 (for the doubling cp. Demosth. 25, 28 μιαρόν, μιαρὸν τὸ θηρίον; Caecil. Calact., Fgm. 61 p. 42f; Maximus Tyr. 41, 3a; B-D-F §493, 1; Rob. 1200).—B. 1195. DELG s.v. αἶσχος. M-M. TW. Sv. -
4 ἐπαισχύνομαι
ἐπαισχύνομαι 1 aor. ἐπαισχύνθην 2 Ti 1:16; 1 fut. ἐπαισχυνθήσομαι (s. αἰσχύνη; Aeschyl., Hdt. et al.; LXX; TestJos 2:5) to experience a painful feeling or sense of loss of status because of some particular event or activity, be ashamed.ⓐ w. acc. of pers. of someone (X., Hell. 4, 1, 34; Lucian, Dem. 46b) Mk 8:38; Lk 9:26; ISm 10:2b. W. acc. of thing (Pla., Soph. 247c; Diod S 1, 83, 4; Job 34:19) τοὺς λόγους of the words Mk 8:38; Lk 9:26. τὸ εὐαγγέλιον of the gospel Ro 1:16 (OMichel, GWehrung Festschr. ’40, 36–53). τὸ ὄνομα τοῦ κυρίου Hs 8, 6, 4; 9, 21, 3. τὸ μαρτύριον τοῦ κυρίου ἡμῶν of witnessing to our Lord 2 Ti 1:8. τὴν ἅλυσίν μου of my chains vs. 16; cp. ISm 10:2 (w. ὑπερηφανεῖν).ⓑ w. ἐπί τινι of a thing (Is 1:29; cp. Aristot., De Rhet. 2, 2) ἐφʼ οἷς νῦν ἐπαισχύνεσθε of which you are now ashamed Ro 6:21ⓒ w. inf. foll. (Aeschyl., Ag. 1373; Lucian, Dem. 46a) οὐκ ἐ. ἀδελφοὺς αὐτοὺς καλεῖν he is not ashamed (i.e. is not too proud) to call them brothers Hb 2:11; Hs 9, 14, 6. W. acc. of the pers. and inf. Hb 11:16.ⓓ abs. (Pla., Rep. 9, 573b; TestJos 2:5) 2 Ti 1:12; GJs 17:1.—DELG s.v. αἶσχος. TW.Ελληνικά-Αγγλικά παλαιοχριστιανική Λογοτεχνία > ἐπαισχύνομαι
См. также в других словарях:
όνειδος — τὸ (ΑΜ ὄνειδος, Μ και ὄνειδος, ό) 1. ψόγος, μομφή, επίπληξη, κατάκριση, επιτίμηση 2. ντροπή, καταισχύνη, αίσχος, ατιμία 3. κατάσταση ή πρόσωπο που επιφέρει καταισχύνη, ντροπή («τὸ γὰρ πόλεως ὄνειδος ἐν χαλκηλάτῳ σάκει», Αισχύλ.) 3. παροιμ. φρ.… … Dictionary of Greek